min första vecka på Bali
Är det dags nu då? När jag precis börjat kolla på nya resmål och fundera på nästa gång jag sätter mig på ett flygplan. Är väl kanske bäst att ta en liten tur back to Bali för att stilla resenerven åtminstone lite.
Veckan innan var hemsk. Jag grät för minsta lilla, ville inte packa, inte prata om det, inte tänka på det. Robert fick gång på gång trösta och även jag kunde ju se det roliga i det hela när han säger att han längtar tills jag kommer hem och inser hur fantastiskt det varit. Jag gjorde en spellista som hette ÅKA TILL BALI OCH KOMMA HEM LEVANDA. Där fick bara glada låtar läggas in.
Morgonen Robert skulle skjutsa mig till tåget kunde inte gråtet sluta. Inte blev det någon frukost och när jag skulle försöka äta en McFlurry på McDonalds fick jag gömma mig i ett hörn. Robert fortsatte och trösta och påstod att alla är inne skulle hugga av sig högra benet för att få ta min plats. ALDRIG tänkte jag....
Som jag minns det nu tror jag det började kännas lite, lite bättre? Eller så kanske jag minns fel.. Vid närmare eftertanke har jag en bild av mig själv gråtandes på en toalett? Och på en bänk? Och på en annan toalett?
Men sen va det dags. Stödstrumpor på. Första flygningen Arlanda-Helsingfors tog (som det kändes) 10 minuter.
Hur nervös och rädd jag var för att landa på andra sidan jorden är det ändå något magiskt med att sätta sig på ett plan. Man kliver på och vet att man under dom närmsta timmarna inte kommer kunna göra något annat än ingenting, ingen kan kan kontakta en, man kan inte kontakta någon och det är bara att luta sig tillbaka i sin stol. Mellan Helsingfors och Hong Kong tar det 12 timmar, tolv timmar av obekväm sömn som ändå är skön, tråkig flygplansmat som ändå smakar gott i en hungrig mage.
Men så efter 24 timmar är man framme. Eftersom mitt flyg landade sent på kvällen övernattade jag min första natt i Sanur som ligger rätt nära flygplatsen. Genom en kollega på ICEHOTEL hade jag kontakt med en egen chaufför, Made, som hjälpte mig förlytta mig under resan. Skönt med någon trygghet i den otrygga tillvaron! Dagen efter åkte jag vidare till Ubud, där jag tänkt stanna tre nätter. Bodde på Ubud Inn och hade denhär utsikten från balkongen.
Första natten var ändå helt okej. Jag låg och pratade med Robert på facebook hela natten då internetet va otroligt bra. Wifi blev en rätt stor faktor till hur jag kunde slappna av, med internet är alla så nära. Bara att skrika ett meddelande när jag visste att alla hemma sov var en trygghet. När jag upptäckte att wifiet inte fungerade på kvällar/nätter på hotellet i Ubud kände jag oron krypa inpå, speciellt eftersom det var på kvällar och nätter jag kunde prata med dom där hemma. Flera nätter där jag bara hoppade omkring och grinade innan jag fått iväg ett sms till Robert och mamma och sedan tvingade mig själv att lösa korsord och suduko. I efterhand känns det som att jag var i Ubud sjukt länge.
La mig vid poolen och försökte förstå att jag var där. I värmen, i solen, på andra sidan jorden. Det snöade i Kiruna och det kändes bara helt sjukt. Här vid poolen hände dock världens bästa grej efter ett tag. En högljudd, bullrig, australiensisk familj checkade in. Kate tog direkt kontakt med den blyga, rödhåriga svensken vid poolen och vips så var jag inte så jävla ensam längre. Även om jag skulle fortsätta vara ängslig (nog det bäta ordet jag kan hitta för känslan) på nätterna i nästan en vecka till så hade jag ändå någonstans att ta vägen. Någon att vara med. Så otroligt uppskattat och jag är sjukt glad att jag träffade en så otroligt vettig och fantastisk människa! Plus hennes familj då såklart. Dum som man är har jag dock inte ett enda foto på oss tillsammans. Förhoppningsvis har Kate något hon kan skicka!
Andra dagen i Ubud åkte vi i en skumpig minibuss uppför, uppför, uppför tills att vi nådde hit. Med sjuka vyer över vulkaner, berg och en av Balis tre (??) sjöar åt vi frukost innan vi hoppade på cyklarna som tog oss genom Balis landsbygd.
Vill vara absolut ärlig om alla mina känslor från denna resa. Inte ljuga och säga att jag aldrig var rädd, inte säga att det kändes bra hela tiden. För i början var det sjukt jobbigt. Här på toppen, med världens vackraste utsikt bestämde jag mig för att andas djupt och bara njuta av turen. För jag har makt över mitt eget liv, jag klarar det jag tar mig för och jag kan inte låta min nervositet och ängslan stoppa mig. Cheesy, men det är så.
Så rullade vi nedåt. Förbi risfält efter risfält, by efter by. Vi gjorde flera stopp, bland annat hos en famlilj där vi fick gå in på deras gård och titta runt. Jag slets mellan att vilja se och lära mig och känslan om hur sjukt konstigt det är att bara klampa in i någon annans hem. Och liv. Även om dom tjänar på det ekonomiskt känns det väldigt konstigt. Som apor i bur som västerlänningar betalar pengar för att se. Tog inga bilder men gick in ändå för att få höra mer om hur den vanliga Bali-bon lever.
Den enda bilden jag har på mina fantastiska nya bekantskaper. Lyn, Graeme, Robin, Kate och John. Så otroligt jätteglad att jag träffade dessa på min första vecka, och jag vet att dom var glada över sitt extra sällskap också, haha.
Resten av tiden i Ubud gick jag bara på marknader, löste korsord och vilade. Bali-magen kröp allt tätare inpå och jag fick spendera allt mer tid på toaletten! Man är så duktig i Sverige och köper handsprit som man ska använda men det blir ju aldrig av. Lite smuts rensar magen.... Som sagt var tanken att jag skulle stanna i Ubud tre nätter och sedan åka vidare till norra kusten och Lovina, men med mina nyfunna vänner och en spökande mage bestämde jag mig för att stanna en fjärde natt. Och när det var dags att åka på lördagsmorgonen kändes det inte alls bra att åka iväg, ensam, till ett nytt ställe med min dåliga mage. Familjen Kate tyckte därför att jag skulle följa med dom istället. Det tyckte jag med så det blev en skumpande bilfärd i fem timmar, med magsjuka. Men jag var inte ensam, och det var galet skönt.
Resan gick till Munduk. Och vilken utsikt från hotellet! Och tur var väl det, för det var ungefär det jag upplevde i Munduk. Utsikten, två gaflar pasta carbonara, vätskeersättning och min säng. Men någon stans här började oron släppa, jag mådde skit hur långt som helst hemifrån och det gick ändå bra. Den tryggheten fick mig att slappna av mycket mer. Man är inte ensam bara för att man reser själv.
Kvällar med åska och regn. Mornar med dimma och spindlar till grannar. Här var det faktiskt lite kallt, det var långbyxor och tröja på. Skönt med lite avbrott från den gassande hettan.
Måndagen kom och det var dags för oss att åka åt varsitt håll! Jag styrde min resa mot Changgu och surfing, med några stopp på tempel och sevärdheter tillsammans med Made. Kände mig något löjlig när Made ville att jag skulle ställa upp mig framför diverse statyer men i efterhand är det ändå kul att åtminstone har någon enstaka bild på sig själv ändå!
Resterande två veckorna ska jag gå igenom en annan gång. Underbara Bali som lärt mig så mycket.
i väntan på det stora baliinlägget
Precis börjat redigera Bali-bilderna. Det tar sin lilla tid...
... men såhär kan det se ut när man lär sig att surfa i alla fall!
hejdå bali
ursäkta röran, vi bygger om
ursäkta röran, vi bygger om
varje dag åker vi förbi ett ställe där dom har ett tjugotal stålbalkar på backen. varje dag står det tio man som lite halvhjärtat försöker bända balkarna med bambupinnar. ledsen grabbar, men man flyttar inte grejor som väger tiotals ton med bambu.. 
det grävs, blandas murbruk i 5litershinkar, bärs och donas överallt. ytterligare en grej som skiljer indonesien så mycket från sverige. det är en helt annan takt, ingen stress (förutom i trafiken där livets alla dumdristigheter och stress ska tas ut). samtidigt som det är otroligt fascinerande och härligt blir jag galen på den extremlugna lunken. jag gillar resultat och effiktivitet och även om jag drar på läpparna när jag ser halva arbetslaget ta sin lunchnap så gör det mig stressad. munduk 4/5
imorgon åker jag vidare till changgu där jag ska lära mig surfa i två veckor. att lära mig förväntar jag mig nog inte men åtminstone testa på! denhär första veckan har gått fort och jag har lärt mig en hel del om mig själv. vissa kvällar har varit jättejobbiga, speciellt när wifiet inte har funkat på kvällarna. lite gråt och ledsna sms till robert och mamma men jag har ändå kunnat somna lugn och trygg varenda natt. efter att ha gjort denhär bilresan och varit sjuk känner jag att jag kan ta saker mer som dom kommer på resan, förhoppningsvis hemma också. man klarar faktiskt allt, det gör man.
ubud 2/5
shoppat lite idag. blev dock inget av alla snoppkonstverk som finns. dom är ööverallt?! kapsylöppnare med formen snopp är omåttligt populärt butiksinnehåll.
just nu ligger jag vid poolen (såå värt att betala lite mer för denna livegs källa). dom håller på att ötöka dess storlek och gräver alltså allt detta för hand. kan ni ens tänka er en svensk göra det? haha nä, inte jag heller! så mycket som är annorlunda här, det är någon slags bygnation vid en annan hotellbygnad också och det går inte ens att föreställa sig skillnaden i säkerhet och metod. tyvärr har byggarbetarna beslutat sig för att spela någon slags indonesisk dansbandsmusik vilket ju stör min ro litegrann, precis som att åka bil med morfarn dehär me dansbandandet.ubud 30/4
efter frukosten (som jag inte åt så mkt av då vi redan ätit en frulle på hotellet) åkte vi ner en bit från berget igen för att kika runt i en tropisk trädgård där allt från bajskaffe (ap/kattdjur som ätit kaffebönor sedan bajsat ut det igen = världens dyrasre kaffe) till papaya. testade lite olika varma drycker och sånt där! 
sen tog själva cyklingen vid, när det blivit som varmast. dock gick det bättre än förväntat då det hela tiden bar utför och fartvinden svalkade. vi gjorde flera stopp för att kolla lite på "the local life", dock tycker jag det är jobbigt att turista på det viset, som att gå på zoo fast med människor. kate, som pratar indonesiska, har samma känslor som jag men sa samtidigt att indoneserna gillar det. man undrar dock hur sant det är, tänk om 15 turister helt plötsligt bara stormar in på jobbet - bara för att titta på vad du gör? hoppas dom får en bra andel av pengarna vi betalar i alla fall.en annan sak som slår mig när jag rullar ner genom byarna är hur otroligt olika livet är här mot hemma. här finns inga stora maskiner eller vidare hjälpmedel. det finns människor och det är det enda som verkar behövas. träskulptörerna vi åkte förbi som ägnar år för att lära sig ett hantverk vi gör på en kvart med hjälp av en maskin. du köper säkert dessutom det handgjorda konstverket billigare än det maskintillverkade, bara för att det är made in asia.