felicia edholm

 

Tito skickade lite bilder igår från diverse evenemang under sommaren, här är tre från en lördagskväll på Hamnkrogen i Härnösand! 

src: my

Igår var jag som sagt i Sundsvall. Hann inte bara med jobbmässa, utan också en shoppingtur med Yves och Mariel. Jag och Marran skickade ut och in jeans och skjortor inne på Carlings tills Yves till sist kände sig nöjd och redo för skolstart på Karlstads Universitet. Hans framtid. Vet att jag inte bloggar om annat än hur sjukt livet är men det blir bara mer och mer påtagligt.

Ungefär halva klassen har beslutat sig för att läsa vidare nu direkt, ungefär halva klassen har vässat pennorna och bytt batterier i miniräknaren. Ungefär hälften av hälften ska bli ingenjörer. Eller civilingenjörer. Det är häftigt.

Själv känner jag bara mer och mer hur rätt jag gjort när jag valt att inte plugga direkt. Vill se världen och skaffa mig lite erfarenhet. Framförallt vill jag se utbildningarna i ett bredare perspektiv, inte bara snöa in på en och sedan bli fartblind.

Har ju glömt att berätta om Urkult. Fina, fina Urkult som innehöll en hel del regn men också en hel del livsglädje!! Torsdagen var magisk, anlände ganska sent efter jobbet men väl där drack jag iskalla öl, sur grogg och njöt. När solen, som faktiskt lös denna kväll, gått ner dansade vi till Laleh. En helt fantastisk Laleh. Vi stod i en klunga längst fram och skrattade/sjöng/hoppade/kramades. Helt klart en av de finaste stunderna i sommar. Tore hamnade utanför de flesta bilder, men han va fin han med. Och alla andra som inte fastnat på mina och Tildes bilder!

 

Arbetslös. Smakar på ordet. Det vänder sig i magen. 

Igår åkte jag till Sundsvall för att delta på en mässa där företag som söker arbetskraft till fjällen fanns tillgängiga. Med CVn i väskan, utsläppt hår och jeansskjorta tog jag mod till mig och gick in, helt ensam. Möts av en anställd på Arbetsförmedlingen som frågar "är du arbetssökande?". Kunde, tack gud för det, svara "Ja, men jag är inte arbetslös". Registrerade mig, tog ytterligare några steg in och det känns ungefär som att gå in i en vägg. På fem sekunder hör jag från fem olika grupper "Jag är bara här för att få närvaro av arbetsförmedlingen", "Dethär är inget för mig, jag tänker inte ens försöka". 

Mår illa. 

Hur, huur kan man stå ut med att inte ha något att göra? Inte plugga, inte jobba? Det är inte lätt att få jobb. Men det går, om man vill. Och det är väl det jag inte förstår egentligen, hur man inte kan vilja göra något. Sjävla arbetslösheten är inte skrämmande, det är attityden. 

Visst kan det kännas hopplöst ibland, att inte veta hur och var man ska ta vägen. Men jag tänker göra vad som jävla helst för att få ett jobb. Inte för att få närvaro hos arbetsförmedlingen.

Jag förstår att dom bara undrar. Vill vara trevliga. Vill intressera sig. Men jag tror jag snart förklarat för hela byn att jag inte ska plugga, inte har något jobb som väntar på mig, inte har en plan. Jag tänker på det varenda sekund. Vad ska jag göra? Hur ska jag få ett jobb? Ska jag måsta stanna hemma?

 

Om två dagar tar mitt sommarschema slut och mitt vik-schema vid. Kommer jobba minst tre dagar i veckan fram till i oktober. Det känns jättebra att ha något att göra, att inte vara helt arbetslös. Men, still.. Jag måste hitta något annat, någon annan stans. Det är inte jobbet det är fel på, det är inte mamma och pappa det är fel på. Jag skulle kunna bo hemma och klara mig jättebra. Men jag kan inte tänka mig ett sådant scenario, jag kan bara inte. Det finns två stycken jag umgås med, knappt det eftersom vi fokuserar på att jobba allt vi kan. Inget socialt liv. Låter som en dramaqueen, men det går ju inte! Även om jag kommer vara mycket ensam om jag får ett jobb någon annan stans finns det i alla fall en chans att lära känna någon. Gud, vad jag längtar efter att lära känna andra människor.

Om jag fick drömma skulle jag hitta ett heltidsjobb i en heminredningsbutik och en fin liten lägenhet att ta hand om. I en stad där jag får se nya människor varje dag. 

Det känns hemskt att inte veta, ibland gråter jag över det. Ibland tänker jag att det ska bli fantastiskt att ta lite "höstlov" nu och jaga, läsa böcker, dricka te och se löven gå mot gult. Ibland sitter jag på min gröna matta och undrar vad jag gör om ett halvår. Alltid, alltid tänker jag på att jag går blanka blad till mötes. 

 

 

Efter fem dagar i storstaden Jakarta var vi nog alla rätt mätta på skyskrapor, storögda människor, myllrande trafik och trånga utrymmen. Turligt nog så började vi under dag sex röra oss mot nästa längre stopp, Jogjakarta. Tidigt, tidigt på morgonen klev vi upp, kokade våra nudle-cups, packade det sista och sa hejdå till Kamar Kamar. In i bussen igen, även bussresandet började gå folk på nerverna, men glädjen att komma bort från stadsbullret övervägde ändå. Efter några timmar sovandes på vår nya buss väcktes vi för att besöka en liten urbefolkningsby, Kampung Naga.

Vi klev ur bussen och såg, i princip för första gången, vita turister. Det fanns en kiosk, en toalett och sedan en lång, lång trappa ner till själva byn. Vi började gå ner för trappan och möttes snart av en fantastisk utsikt; risfält och vita hus med "vasstak". Vi stannade för att ta lite bilder och fortsatte sedan för att möta upp vår guide som skulle visa oss runt i byn. Där sprang hönor, katter och barn om vart annat. I alla dörr- och fönstergluggar stack folk ut sina vänliga huvuden. Trots att rundturen i både hus och by för många var det mest minnesvärda kände vi att det var lite uppgjort, lite mindre urbefolkningsby än vad det sas. Ingen el, men ändå antenner och tvapparater, till exempel. Men som sagt, fantastisk utsikt och upplevelse.

När vi utnyttjat toaletten, köpt lite dricka och souvernirer samt gett pojken som jobbade som toavaktare lite pengar åkte vi vidare mot Garut där vi skulle spendera natten på ett litet, sunkigt hostel. Väl där stuvade vi in oss på våra rum och delade sedan upp oss basgruppsvis för att äta och prata lite. Jag hade spanat ut ett hotell som såg väldigt mycket lyxigare än vårt så vi i 34an styrde stegen dit. Till en början helt ensamma på resturangen lassade vi upp buffén och blev för första (och enda) gången proppmätta på en middagsomgång. Lagom till efterrätten med indonesiska, sjukt konstiga och inte väldigt goda, delikatesser började ett coverband spela västerländska låtar och lite fler gäster droppa in. Det fanns även en riktig sitt-toa så den använde vi såklart allt vi kunde, haha... Återvände också dagen efter, kanske inte så mycket för att äta som för att använda toaletten!

En annan sak vi var med om under natten i Garut jag måste berätta om är vad vi vaknade av vid fyra på morgonen!! Efter en halvorolig sömn där vi vaknat till och från av mopedister och kattslagsmål vaknade vi definitivt när böneutropet drog igång. Eftersom vi vid det laget var ganska vana vid böneutropsgrejen tyckte vi först inte var någon grej, annat än att det var en konstig tid. Men när det pågått i mer än en halvtimme skrattade jag så jag grät i sängen. Det var HELT omöjligt att sova, det lät som om utroparna stod med högtalarna utanför våra rum och det tog aldrig slut.

 

Tänkte på en sak idag. Trots att jag inte vet vad jag ska göra när vintermörkret kommer så har jag nog ändå inte riktigt fattat. Fattat att jag tagit studenten. Fattat att jag inte ska plugga. Fattat att jag inte ska sitta med näsan i kemiböckerna. Just själva grejen med studierna. Inte för att jag riktigt fattat att jag inte ska tillbaka till gamla Sandö-bubblan. Men.. Det är ju inte bara vännerna och sammanhanget som försvinner, utan faktiskt också vad jag koncentrerat min motivation och mitt fokus på. Det känns.. konstigt, men rätt!

Packar ihop inför en helg på fina Urkult. Det är stövlar och underställ, men ändå, Urkult är alltid Urkult. Som vanligt fuskar jag och bor i stuga, men ändå, Urkult är alltid Urkult. 

 

Eftersom det kändes som om jag tog mig åtminstone ett snäpp från Ramselefest festade jag till det med klackar, det tackade ju mina fötter för!


Halsband - Glitter / Top & linne - Gina Tricot / Skor - Nelly / Byxor - Dr Denim / Jacka - Pappas gamla

Hälsade på Tilde i helgen! Långhelg, fint väder (!!), en riktigt rolig utgång, vita väggar, rosa lakan, god mat, lite shopping, ofungerande bromsar på bilen, konstiga människor och fina personer sammanfattar väl det hela. Tyvärr är det dåligt på bildfronten, men fick några bilder på söndagsmiddagen där jag och Tito gjorde grillspett till varmrätt och någon sorts melonsoppa till efterrätt.