inga rasister på våra gator
Tre dagar sedan valet. Senaste veckan har jag gråtit bakom solglasögonen på bussen, över extremt utsatta tiggare framför varenda butiksport, över den ensamma pensionärstanten vid SD:s valstuga som tror att en röst på SD ska göra hennes liv lite mindre ensamt, över facebookinlägg i valdebattens hetta. Sist men inte minst över valresultatet.
Än värre är efterspelet. Hur chockade vi är över Sverigedemokraternas framfart. Det är det enda vi pratar om på skolan, det är det enda jag läser om i min facebookfeed. Varför känner jag mig så chockad? När alla valkompasser pekat åt samma håll - rasisternas håll. Det har på något vis känts som ett skämt, och jag har på något vis trott att när valdagen väl kom skulle vi visa solidaritet. Solidaritet och öppenhet mot människor som helt mot sin vilja fått fly sina hem, sina liv, sin familj. Det är ingen som lämnar Syrien för skojs skull. Det är ingen som lämnar Syrien med siktet inställt på Sverige med mål att suga ut så mycket pengar som möjligt ur vårt skattesystem. Hur kan man ens tro det? Det handlar om liv eller död.
Jag blir mörkrädd när så många människor i min närhet röstar på ett främlingsfientligt parti. Jag blir mörkrädd när samma personer sprider propaganda utan att kunna argumentera för sin sak. Jag blir mörkrädd när dessa personer, som aldrig lämnat vår vackra plätt på jorden, har mage att vägra andra människor ett drägligt liv.
Jag skäms. Helvete vad jag skäms för att komma från landsbygden just nu. Vi som byggt upp planer om att skapa oss ett liv där hemma. Det känns så långt borta nu; 38% av Ramsele skolas sjunde, åttonde och niondeklassare röstade på SD i skolvalet. På gymnasiet i Sollefteå röstade 30% på samma parti. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med en sådan framtid. Jag vill inte att mina barns föräldrar ska respektera mig för att jag är vit. Jag vill ge mina barn ett liv där man kan leka med alla, vare sig tjej, kille, finlandssvensk, afrikan eller svensk. Jag vill ge mina barn öppna ögon, jag vill ge mina barn öppna famnar.
Jag pratar om mina framtida barn, som jag trots att så många sagt att "jag vill inte skaffa barn, världen är för hemsk", ändå velat ha. Det vill jag fortfarande, men det känns inte lika kul. För attityden finns överallt. Inte bara i Ramsele, inte bara i Sverige, även i Europa, ja - hela världen. Vart ska vi ens kunna flytta för att få bo på ett ställe där alla är lika mycket värda? Svaret är ingenstans. Lösningen? Jag vet inte. Jag tänker fortsätta ta avstånd. Ifrågasätta. Jag behöver bara en liten paus, vara ledsen och tänka. Sedan börjar en kamp.
Inga rasister på våra gator.
dejthelg
