felicia edholm

Öppnar man min gröna dörr efter att ha tagit några steg på trädäcket hamnar man i hallen! 

Hallen rymmer ett kylskåp, en micro och vanligtvis en vattenkokare men eftersom den i vårt hus gått sönder är jag nu utan...

Fotoramarna har stått utan bilder ett år nu, loovar att jag ska ta tag i det. Snart...

Skor som inte sitter som dom ska på fötterna får man använda som prydnad!

Favortlampa och favoritlyktor.

När skorna är av vänder man sig till höger och öppnar dörren till själva rummet!

Det fula golvet döljer jag med två stora, gröna mattor. Smink och smycken stoppar jag in i sockerlådan under spegeln eller hänger i gardinstången.

Pallarna har jag kletat ungefär 1000 lager färg på och sedan målat dit en stjärna på sitsen!

Soffan är min farmors gamla, sockerlådan och kartan har jag fyndat i ett förråd hos min morbror. Saknar dock en string-hylla till vänster om kartan!

I sängen ligger grisen jag fick av min mormor när jag var liten och grodan Tore gav mig i vintras.

Drömfångare köpt på Urkult och magasin som nattduksbord!


Enda bordet i rummet brukar inte vara såhär tomt utan brukar också ha en dator och lite annat krafs på sig!

Garderoben är omtapetserad och sväljer mycket i klädväg, har dock 2/3 inne i huset som fortfarande inte är uppackat....

Efter en natt i ett lite väl välkonditionerat rum (många förkylda, men man skall inte klaga) slog vi upp ögonen till ett stekhett Indonesien. Nattpizzan och flygplansmaten hade redan slagit ut ett par styckens magar, men de flesta av oss började vår jakt på frukost. Inte allt för jetlagade sökte vi oss till Dunkin' Donuts för att äta en äcklig baguette med konstgjort salami på och juice som inte smakade allt för gott. Handsprit i detta läge var a och o, att jag tog is i juicen kändes väldigt riskabelt eftersom vi hört att det var ett big no no. Men det gick bra, jag blev inte magsjuk och kunde åka vidare mot resans första studiebesök.

Vi trängde in oss i bussen för att åka till SOS Barnbyar utanför Jakarta. På väg dit stannade vi på ett köpcenter, Sitos, för att köpa lite leksaker till barnen. Där fick vi jaga på expiditerna för att ens komma iväg samma dag; allt i Inonesien går långsamt. Alla ska ha jobb, därför är allting väldigt omständligt - det behövs 4 personer ur personalen för att genomföra ett köp. Efter att Jonna fått expiditen att springa (!!) knökade vi åter igen in oss i bussen för att fortsätta vår färd.

Väl framme möttes vi av ett jättefint barnhem, allt var fräscht och jag tänkte att barnen i detta hem måste vara väldigt lyckat lottade och att det antagligen inte ser ut såhär överallt i Indonesien. Efter en presentation av barnhemmet av dess föreståndare och att vci presenterat vår skola delade vi upp oss i klassen för att besöka varsitt hus. Varje hus hade en egen "mamma" som var självgående, med eget kök, toalett och så vidare. Jag, Mattias, Yves och Malin A hälsade på i ett kristet hus. Det var lite knackligt med språket, mamman kunde inte så mycket engelska och inte barnen heller för den delen, men en liten konversation hade vi allt.

När vi sagt hejdå till husmammorna samlades vi ute på fotbollsplanen och lekte lite. Några spelade foptboll, andra kullade, andra hängde i "lekparken". Allt eftersom anslöt fler barn som gått skola under dagen och vi skrattade och drack Vitamin Water tills att det var dags att avsluta dagen och återvända hem till Kamar Kamar.

Sitos, som vi köpt leksaker på tidigare under dagen, blev något av vårt stammisställe. Där fanns många resturanger med bra mat, lite kläder och barer. Under hela Jakarta-tiden åt, drack och shoppade där mest varje kväll.