felicia edholm

 

Min gårdag började 08:16 då min chef Carina ringde och undrade vart jag tagit vägen. Hoppade jämfota ner från sängen, slängde på mig närmsta klädesplagg, grabbade en apelsin och sprang iväg till resten av gänget som väntade på mig i receptionen. Min första och sista försovning, var så säker. 

 

Annars så börjar man smått lära sig vad folk heter och vilka som jobbar med vad, främst de vi bor med. Vi bor alltså i ett hus som är vandrarhem under sommaren och personalboende nu på vintern med 10 rum som var och ett delas på två personer. Åtminstone som ska delas av två personer, tror inte alla kommit än. Än så länge fungerar allt bra och det håller sig fräschare betydligt längre än i Lavarn! Det mest fantastiska med att bo i kollektiv är att ligga på sitt rum när man ska sova och lyssna på alla röster ute i köket och känna sig inkluderad i någon sorts gemenskap, trots att man för stunden är ensam. Eller ensam och ensam... Om man räknar mig och Tilde som en och samma i alla fall. 

 

I förrgår var jag, Amanda, Johanna (som jag ska jobba med) och Emma in och kikade på bygget. Sjukt häftigt att gå omkring bland traktorer, snökanoner, isblock och konstnärer. Tog lite bilder så mamma, pappa och ni andra också får spana in spektaklet! 

 

Nu sitter vi här i vårt nya hem i Jukkas, lyssnar på håkan Hellström i våra nya högtalare och dricker te. Det känns som att vi varit här i 2 månader, och inte två dagar som det faktiskt är. I förrgår vid denhär tiden hade vi precis packat in oss i vår kupé mätta och sorgsna efter avskedsmiddag med Moa i Stekhuset. Vi misstänker att vi har mest packning med oss av alla som jobbar här och det var en väldig tur att vi bokat egen kupé så vi fick plats med alla väskor på tåget. I varje fall somnade, speciellt jag, väldigt gott i de skakande sängarna efter att ha skålat in resan med lite vin. När vi vaknade var tåget på väg in i Gällivare och endast en timme av resan återstod.

 

Ut med alla grejer i Kirunas vinterland, in med oss och packningen i lilla Saaben vi skulle åka med ut till Jukkasjärvi. Väl där hade solen nästan hunnit gå ner (12 på förmiddagen) och vi blev guidade till vårt nya hem i dimma och kyla. Fantastiskt. Stället vi bor i kallas "Sjukan" av resten av personalen, varför ser ni kanske på bilderna nedan - kala, vita väggar. Vi har inte hunnit köpa väggdekorationer än men vi har åtminstone köpt klädstång, krokar, hyllor och sådär för att över huvud taget få plats, och även om det inte ser jättemysigt ut på bilderna trivs vi väldigt bra med taklamporna släckta och stearinljusen tända! 

 

Både igår och idag har vi varit som små packåsnor inne i Kiruna. Igår hade vi tömt våra 60l ryggsäckar på packning och istället fyllde vi upp dom med en massa nödvändigt från Jysk, ÖoB, ICA osv. Handdukar, högtalare, mat, lakan och annat småplock fyllde bådas ryggsäckar + fyra kassar. Dom vi bor med har inte ens mat i kylarna så dom måste tro att vi är sjuka i huvudet. Speciellt när vi kom in med tre fullpackade pappkassar och två lådor med förvaringsmöbler idag.. Plus 1500m toapapper (24 rullar). 

 

Igår kväll kom Anton, också från Ramsele, förbi och bjöd med oss till huset han bodde i för att låta oss träffa lite fler som ska jobba här, främst resturangfolk. Detta kommer bli en så jävla bra vinter. Imorgon ska vi i Adventure-avdelningen ha teambuildningsdag med start klockan nio, vi ska bland annat besöka Kirunagruvan vilket ska bli asballt.

 

Creds till er som läst min lilla roman. Till er andra - kolla bara på bilderna!

 

Det är nu snart ett halvår sedan jag tog studenten. Fem månader har passerat sedan dagen jag grät ut varenda liten vätskedroppe från min lilla kropp tillsammans med de 32 personer jag spenderat mitt liv med. Den delen av livet som varit viktigt, som format och utvecklat mig.

Om jag ska beskriva livet sedan studentdagen är nog "paus" det mest passande ordet att använda. En paus där jag bott hemma, jobbat för det mesta och inte haft särskilt mycket socialt umgänge. Visst har jag hälsat på många och haft trevligt på jobbet, men vardagsumgänget har ändå till stor del fallit bort. Jag kan räkna på två händer hur många gånger jag lagat mat sedan jag flyttade hem, på en hur många gånger jag damsugit. Antalet dagar jag orkat ta mig för annat än soffhäng och slöande efter jobbet är heller inte många.

Det är därför så väldigt skönt att inse att jag på torsdag trycker på "Play-knappen" igen. 

Äntligen är det dags för mig att börja med det nya livet! Nu är det jag som får möjlighet att träffa nya människor, upptäcka nya ställen och skaffa nya erfarenheter. Har helt klart varit avundsjuk på att alla jag känner som fått nya vänner, nya liv, när jag själv känt att jag stått och stampat på samma ställe. 

Idag ringde min nya arbestsgivare Carina och berättade att jag och Tilde ska bo i vad som är byns vandrarhem under sommarmånaderna och personalboende för ICEHOTEL under vintern (länk). Jag och Tilde i en våningssäng i vad som, förhoppningsvis, ska bli ett fartfyllt halvår till skillnad från det som passerat. På torsdag hämtar vi nycklarna.

Hej och tack Ramsele för denna gång!!!!

Trött, sliten och skadad efter en helg på den finaste ö jag vet. Dansskadorna är många, groggskadorna lika så. Dock gör det inte så mycket när jag får tänka tillbaka på en fantastisk helg! Perfekt avslutning på hösten. Nu börjar vintern; med fylld Sandökvot och stillat rägy-begär. Studentfest på fredagen, en sista Gladan-fest med joggingskor på krogen. Skakis plågade jag mig igenom lördagsmorgonen och lekdag så vi kunde börja om och göra även lördagskvällen minnesvärd. Störtade i säng vid halv fem inatt efter att ha festat i tolv timmar. Medför rätt slutkörd känsla just nu, låter bilderna tala för sig själva!

Proviantinköp i Kramfors.


Tacomiddag i Lavaren.

Återförenaden!

 

Hej igen. Idag har jag sagt hejdå till min pappa. Sagt hejdå vi syns igen när snön börjar smälta och solen börjar nå över trädtopparna. Han åker och jobbar i sju dagar. Om sju dagar åker jag. Om sju dagar flyttar jag. Om sju dagar går vi precis om varandra på tågperrongen. Om sju dagar. Men han finns ju bara ett samtal bort, 80 mil bort. Samma land. 

 

Det finns något annat som förändras om sju dagar. Något som är långt mycket längre än ett samtal och 80 mil.

När jag tagit mitt flyttlass med mig förändras det som egentligen varit min fasta punkt i livet. Det som följt mig. Den som följt mig. Det jag följt. Den jag följt. För första gången i mitt liv ska jag bo längre än 500 meter från min bästa vän. Första veckorna 80 mil, men sen. Sen flyttar Moa till andra sidan jorden. Med livet i en ryggsäck till Australien. 15128 kilometer, femtontusenetthundratjugoåtta kilometer. Det är avståndet mellan Jukkasjärvi och Sydney. Vet ni hur jävla mycket längre än femhundra meter det är? 

Men lever liksom på, tänker att det är länge kvar, att framtiden tar väldigt lång tid att förvandla till nutid. Men, nu är den här. Framtiden. Nutiden. Och även om jag inte kommer bo ett stenkast från min fantastiska vän, inte kunna klampa in utan att knacka, inte sitta i köket och bara vara, inte bjuda på brunch, inte göra ett skit. Även fast vi inte vet när vi kommer ses igen. Även om det känns helt sjukt kommer det bli så jävla bra. Bra på varsitt håll. Bra med varandra i tankarna. 

 

För första gången ska vi leva separata liv. Utan att vara tätt sammanflätade i sammanganget. Ungefär som att åka bergochdalbana för första gången. Tror jag. Jag har nämligen aldrig åkt det, heller.

Hennes äventyr följer ni här: mstromqvist.blogg.se

Köpte lite nytt att pryda naglarna med. Dels Essies lack "Stylenomics", dels ett matt överlack från HM. Kör till 99% svart på både fingrar och tår. Gick helt loco nu och köpte mörk-mörkgrön, även om det inte syns så bra på bilden. 

Sådärja! Hemma igen. Sitter i soffan en stund, målar naglarna, plockar lite i alla dessa kläder man strör omkring sig och lyssnar på ny musik. En lagom måndagskväll efter att ha varit ute i skogen hela dagen! Pappsen, en av hundarna och jag tog oss en sista jaktrunda för i år tillsammans. Riktigt lyckat och vi var inte klara för hemfärd förrns mörkret lagt sig.

Helgen då? Jo, långhelg som började hos Tilde och en, som förutspått, rosabäddad säng. Väldigt mycket surr och väldigt mycket trevligt. På fredagen, efter en välförtjänt sovmorgon under samma täcke hämtade min morbrors sambo upp mig och vi åkte vidare ut till deras gård. Där, en taggad lill-kusin, smörgåstårta och fredagsmys. Lite hästklappning, ko-spaning och hundkelning. Somnade oroligt efter att ha sträckläst nya Kepler-boken "Sandmannen" för att sedan vakna upp till resten av familjens ankomst. Vidare till Sundsvall. Shopping, trötta fötter och svidande ögon. Avslutades med nya Bond-filmen och två halvslumrande grabbar på varsin sida om mig i biografen! Söndag och ännu en sovmorgon. Åkte än en gång mot Birsta och hjälpte Emil att frakta hans nya kök från lagret till lägenheten. Svettig efter att ha burit allt tre trappor var det sedan dags att stressa mot Ramsele igen. Det var liksom den helgen.. 

Fantastisk helg där jag njutit av att ha fina människor omkring mig exakt hela tiden.

Jaktmåndag är en bra måndag.

Så har dagen kommit. Min sista dag på ICA. Kanske den sista någonsin? Vem vet, men för nu är det i alla fall över för denna gång. Den 21 november 22:07 packar jag och Tilde in oss i en alldeles egen tågkupé och börjar vårt äventyr. Tills dess ska jag njuta av att göra vad jag vill, träffa vem jag vill, sova när jag vill och OJ VAD SKÖNT DET SKA BLI!

Idag blev det klart att jag inte flyttar till Jukkasjärvi själv, utan också får med mig en av mina tredjedelar. Tilde ansluter till ICEHOTEL-gänget hon med och det är ju helt FANTASTISKT. Den 26 november jobbar vi vår första dag!!!! Vår tredje tredjedel Moa hon ska däremot mot varmare breddgrader och har bokat enkelbiljett till Australien. Inte helt fel det heller, enda jobbiga blir väl att ha hennes fisande rumpa på andra sidan jorden i ett år. Men livet, det smakar fan sött.


  

Vill tatuera mig nu, nu, nu. Stort, i färg och överallt. Helst armarna. Och låren.