dopklädsel
Idag har jag och brorsan varit på våra kusinbarns dop. Solen tittade fram och det var faktiskt varmt också så jag passade på att vara barbent!
Klänning - HM (fyndad för 75 spänn) / Skor - Converse / Glasögon - Gina Tricot / Klocka - Calvin Klein
00:07
19:41
Kollat igenom alla bilder jag fotat under gymnasieåren. Valt ut 203 bilder som ska sammanfatta något osammanfattningsbart. Framkallar så att jag och mina barnbarn kan titta i albumet sedan, så jag kan titta och tänka "fyfan vad kul vi hade", och sedan lägga till "och det var bara början".
I rörelse, Karin Boye
På studentmorgonen läste vår rektor, PO, samma dikt för oss som Tommy Svensson läste för spelarna i
fotbollsvm-94. Hörde den på radion idag igen.
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
ego
00:53
Började kladda lite med en ovässad kajal härom kvällen. Vill så gärna tatuera mig.. Något enkelt, med tunna, tunna linjer. (inte tjocka, snea linjer)
indonesien Del III
Det går segt med Indonesien-inläggen... Men här kommer i alla fall det nummer tre av nio!
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
femtioårskalasklädsel
Taskig bildkvalité, men det var det enda min HTC kunde frambringa!
Jacka - pappas gamla / Halsband - H&M / Top - Lindex / Byxor - DrDenim / Skor - Dinsko / Klocka - Calvin Clein
Tvingade på min mjukisbyxälskande lillebrolla lite fina kläder också! Ser nu dock att vi skulle strukit skjortan liite...
Jacka - pappas gamla / Halsband - H&M / Top - Lindex / Byxor - DrDenim / Skor - Dinsko / Klocka - Calvin Clein
Tvingade på min mjukisbyxälskande lillebrolla lite fina kläder också! Ser nu dock att vi skulle strukit skjortan liite...
midsommar i little edet
Har ju inte skrivit något om min fantastiska midsommar! Jobbade först till klockan 3 på midsommarafton, sendan skyndade jag mig iväg till Bredbyn för att fira med några Rägyrävar hos Mattias! Trots min sena ankomst hade jag (vi) en sjukt lyckad kväll, dansade i säng vid 5 tiden och då var jag inte sist. Efter lite sol, lite bad (inte för mig), lite volleyboll och lite mer tid tillsammans började gruppen sakta åka åt olika håll, till sist kände även jag och Tore oss körklara och brummade vidare mot Domsjö!
Det tar en sekund, sen är man tillbaka i Sändö-gängorna. Det tar en sekund, sen är allt som vanligt. Det tar en sekund, sen kan vi skratta och vara dryga på det sätt bara vi kan. Det tar en sekund, sen känns det som om vi alltid ska vara tillsammans.
Även om man lever på utan större hinder, känns det i hjärtat när man säger "hejdå" och det är ett hejdå som inte säger "syns imorgon", utan "syns när vi syns".
Det tar en sekund, sen är man tillbaka i Sändö-gängorna. Det tar en sekund, sen är allt som vanligt. Det tar en sekund, sen kan vi skratta och vara dryga på det sätt bara vi kan. Det tar en sekund, sen känns det som om vi alltid ska vara tillsammans.
Även om man lever på utan större hinder, känns det i hjärtat när man säger "hejdå" och det är ett hejdå som inte säger "syns imorgon", utan "syns när vi syns".
livet
Antagningsresultatet till högskolan i höst kom idag och jag blev antagen på mitt förstaval Civilekonom med intrikting handel och logistik. Jättekul egentligen men när jag inte alls känner mig sugen är det mest ännu ett gnagande orosmoment. Vad och hur ska man göra? Jag tar sommaren först, 5 veckor kvar på jobbet, men sen då? Det gör ont i magen. Att ta hänsyn, välja en väg, ens hitta en väg.
21:28
fotade studentbilder ikväll
21:14
God kväll! Idag har jag haft en ledig dag; sovit i solen, tagit studentbilder (finally) och hämtat ut körkortet. Nu är det bara träna, tvätta, packa, köpa biljett till gatu, äta och SOVA kvar. Varför jag inte gjort åtminstone något av detta under dagen kan man ju undra?
