en liten lägenhet
Hej på er. Det har ju hänt så himla mycket denhär sommaren som jag inte sorterat/visa/bloggat. Det rusar bara på och sen att det är 30 grader varmt varje dag gör det ju inte sämre. Vi har i alla fall köpt en säng (som står i vårt 1000 grader kvällsvarma rum), precis kommit hem från minisemester och sedan har jag jobbat en hel del med. MEN vad jag först och främst tänkte säga är ju att jag fått lägenhet i Gävle! Tog en vecka (sjukt galen jättetur) och sedan hade jag ett förstahandskontrakt på en etta på 28kvm. Betalade min första hyra igår och får tillträde från den första augusti. Med lite (mycket) roligare inredning tror jag det kommer bli kanonfint!
en ledig dag
Plockade en bukett i våran djungelträdgård och tog till Ramsele. Ikväll har jag bara spanat på lägenheter och ansökt om både CSN och ICA Banken-kort som är bra både när man studerar och reser. Känns skönt att bocka av så mycket som möjligt på en gång så jag kan fortsätta njuta av sommaren nu när Robert får semester i sex underbara veckor. Vi har aldrig ens varit med varandra så länge i sträck! Tänk vilken lyx det är att somna bredvid den man älskar. SÅ LÄNGE. Det ska vi förhoppningsvis fira med att köpa säng i helgen, om den finns inne.
det är SÅ fintbrabäst just nu
19:44
De senaste två veckorna har bara rusat förbi. En blandning av jobb, hängmattedagar och familjetid i en enda röra. Robert jobbar så jag och hela resten av familjen spenderar den mesta av tiden i sommarstugan. De dagar jag jobbar puttrar jag in med min moped, och sedan tillbaka till stugan igen. Har jobbat klart på ICA för denna sommar och nu börjat på Hem & Fritid istället som säljer allt från gardiner, till skor, till porslin, till jackor. Ni förstår. Känns kul att kunna se ut (finns inga fönster på ica) och ha sina egna kläder man aldrig hinner ha annars. Börjar på riktigt imorgon och sedan fyra veckor framåt.
En annan sak då. I fredags kom ju antagningsbeskedet till högskolan. Det gick såhär:
Så ja, jag ska helt enkelt flytta till Gävle till hösten och testa om detta är något för mig. Jag har ingen aning, det kanske inte alls är roligt. Men jag tror jag känner mig redo att testa. Mest av allt längtar jag att få köpa en ny almenacka, block och pennor. Älskar skolstartsgrejer!
min första vecka på Bali
Är det dags nu då? När jag precis börjat kolla på nya resmål och fundera på nästa gång jag sätter mig på ett flygplan. Är väl kanske bäst att ta en liten tur back to Bali för att stilla resenerven åtminstone lite.
Veckan innan var hemsk. Jag grät för minsta lilla, ville inte packa, inte prata om det, inte tänka på det. Robert fick gång på gång trösta och även jag kunde ju se det roliga i det hela när han säger att han längtar tills jag kommer hem och inser hur fantastiskt det varit. Jag gjorde en spellista som hette ÅKA TILL BALI OCH KOMMA HEM LEVANDA. Där fick bara glada låtar läggas in.
Morgonen Robert skulle skjutsa mig till tåget kunde inte gråtet sluta. Inte blev det någon frukost och när jag skulle försöka äta en McFlurry på McDonalds fick jag gömma mig i ett hörn. Robert fortsatte och trösta och påstod att alla är inne skulle hugga av sig högra benet för att få ta min plats. ALDRIG tänkte jag....
Som jag minns det nu tror jag det började kännas lite, lite bättre? Eller så kanske jag minns fel.. Vid närmare eftertanke har jag en bild av mig själv gråtandes på en toalett? Och på en bänk? Och på en annan toalett?
Men sen va det dags. Stödstrumpor på. Första flygningen Arlanda-Helsingfors tog (som det kändes) 10 minuter.
Hur nervös och rädd jag var för att landa på andra sidan jorden är det ändå något magiskt med att sätta sig på ett plan. Man kliver på och vet att man under dom närmsta timmarna inte kommer kunna göra något annat än ingenting, ingen kan kan kontakta en, man kan inte kontakta någon och det är bara att luta sig tillbaka i sin stol. Mellan Helsingfors och Hong Kong tar det 12 timmar, tolv timmar av obekväm sömn som ändå är skön, tråkig flygplansmat som ändå smakar gott i en hungrig mage.
Men så efter 24 timmar är man framme. Eftersom mitt flyg landade sent på kvällen övernattade jag min första natt i Sanur som ligger rätt nära flygplatsen. Genom en kollega på ICEHOTEL hade jag kontakt med en egen chaufför, Made, som hjälpte mig förlytta mig under resan. Skönt med någon trygghet i den otrygga tillvaron! Dagen efter åkte jag vidare till Ubud, där jag tänkt stanna tre nätter. Bodde på Ubud Inn och hade denhär utsikten från balkongen.
Första natten var ändå helt okej. Jag låg och pratade med Robert på facebook hela natten då internetet va otroligt bra. Wifi blev en rätt stor faktor till hur jag kunde slappna av, med internet är alla så nära. Bara att skrika ett meddelande när jag visste att alla hemma sov var en trygghet. När jag upptäckte att wifiet inte fungerade på kvällar/nätter på hotellet i Ubud kände jag oron krypa inpå, speciellt eftersom det var på kvällar och nätter jag kunde prata med dom där hemma. Flera nätter där jag bara hoppade omkring och grinade innan jag fått iväg ett sms till Robert och mamma och sedan tvingade mig själv att lösa korsord och suduko. I efterhand känns det som att jag var i Ubud sjukt länge.
La mig vid poolen och försökte förstå att jag var där. I värmen, i solen, på andra sidan jorden. Det snöade i Kiruna och det kändes bara helt sjukt. Här vid poolen hände dock världens bästa grej efter ett tag. En högljudd, bullrig, australiensisk familj checkade in. Kate tog direkt kontakt med den blyga, rödhåriga svensken vid poolen och vips så var jag inte så jävla ensam längre. Även om jag skulle fortsätta vara ängslig (nog det bäta ordet jag kan hitta för känslan) på nätterna i nästan en vecka till så hade jag ändå någonstans att ta vägen. Någon att vara med. Så otroligt uppskattat och jag är sjukt glad att jag träffade en så otroligt vettig och fantastisk människa! Plus hennes familj då såklart. Dum som man är har jag dock inte ett enda foto på oss tillsammans. Förhoppningsvis har Kate något hon kan skicka!
Andra dagen i Ubud åkte vi i en skumpig minibuss uppför, uppför, uppför tills att vi nådde hit. Med sjuka vyer över vulkaner, berg och en av Balis tre (??) sjöar åt vi frukost innan vi hoppade på cyklarna som tog oss genom Balis landsbygd.
Vill vara absolut ärlig om alla mina känslor från denna resa. Inte ljuga och säga att jag aldrig var rädd, inte säga att det kändes bra hela tiden. För i början var det sjukt jobbigt. Här på toppen, med världens vackraste utsikt bestämde jag mig för att andas djupt och bara njuta av turen. För jag har makt över mitt eget liv, jag klarar det jag tar mig för och jag kan inte låta min nervositet och ängslan stoppa mig. Cheesy, men det är så.
Så rullade vi nedåt. Förbi risfält efter risfält, by efter by. Vi gjorde flera stopp, bland annat hos en famlilj där vi fick gå in på deras gård och titta runt. Jag slets mellan att vilja se och lära mig och känslan om hur sjukt konstigt det är att bara klampa in i någon annans hem. Och liv. Även om dom tjänar på det ekonomiskt känns det väldigt konstigt. Som apor i bur som västerlänningar betalar pengar för att se. Tog inga bilder men gick in ändå för att få höra mer om hur den vanliga Bali-bon lever.
Den enda bilden jag har på mina fantastiska nya bekantskaper. Lyn, Graeme, Robin, Kate och John. Så otroligt jätteglad att jag träffade dessa på min första vecka, och jag vet att dom var glada över sitt extra sällskap också, haha.
Resten av tiden i Ubud gick jag bara på marknader, löste korsord och vilade. Bali-magen kröp allt tätare inpå och jag fick spendera allt mer tid på toaletten! Man är så duktig i Sverige och köper handsprit som man ska använda men det blir ju aldrig av. Lite smuts rensar magen.... Som sagt var tanken att jag skulle stanna i Ubud tre nätter och sedan åka vidare till norra kusten och Lovina, men med mina nyfunna vänner och en spökande mage bestämde jag mig för att stanna en fjärde natt. Och när det var dags att åka på lördagsmorgonen kändes det inte alls bra att åka iväg, ensam, till ett nytt ställe med min dåliga mage. Familjen Kate tyckte därför att jag skulle följa med dom istället. Det tyckte jag med så det blev en skumpande bilfärd i fem timmar, med magsjuka. Men jag var inte ensam, och det var galet skönt.
Resan gick till Munduk. Och vilken utsikt från hotellet! Och tur var väl det, för det var ungefär det jag upplevde i Munduk. Utsikten, två gaflar pasta carbonara, vätskeersättning och min säng. Men någon stans här började oron släppa, jag mådde skit hur långt som helst hemifrån och det gick ändå bra. Den tryggheten fick mig att slappna av mycket mer. Man är inte ensam bara för att man reser själv.
Kvällar med åska och regn. Mornar med dimma och spindlar till grannar. Här var det faktiskt lite kallt, det var långbyxor och tröja på. Skönt med lite avbrott från den gassande hettan.
Måndagen kom och det var dags för oss att åka åt varsitt håll! Jag styrde min resa mot Changgu och surfing, med några stopp på tempel och sevärdheter tillsammans med Made. Kände mig något löjlig när Made ville att jag skulle ställa upp mig framför diverse statyer men i efterhand är det ändå kul att åtminstone har någon enstaka bild på sig själv ändå!
Resterande två veckorna ska jag gå igenom en annan gång. Underbara Bali som lärt mig så mycket.
