felicia edholm

”Den lyckligaste dagen i mitt liv”, ”Eufori rakt igenom”, ”Glädjerus”. Studenten. För många, kanske de allra flesta är det den mest fantastiska dagen dittills i sina liv. Ett enda stort kalas för att fira att tre år i skolan är över. Lyckotårar och glada farväl. Jag grät också. Men att kalla det tårar av lycka och glädje är definitivt en överdrift.

För tre år sedan, ganska exakt, fick jag mina slutbetyg i nian. Jag visste att jag skulle, bara ett par månader senare börja på Räddningsgymnasiet. Sommaren gick och den 30 augusti 2009 flyttade jag in i min alldeles egna lägenhet i Klockestrand, till grannar hade jag 13 personer ur min blivande klass. Två dörrar bort en kille vid namn Torshage och som senare blev min pojkvän. På kvällen var det upprop i matsalen och därefter brännboll. Efter att ha blivit utklassade av treorna, hälsat på alla och skaffat en första uppfattning åkte jag hem och undrade vad fan detta var. Dagen efter; min första skoldag. Min och 31 andra 15åringars första dag på Räddningsgymnasiet.

Inte trodde man då att vi tre år senare skulle gråta livet ur oss när vi tog studenten.

Idag gör det lite ont i magen att titta på bilder med studenthatten på. Men ändå har jag nog inte förstått att vi inte ska komma tillbaka till hösten. Det kommer aldrig vara ”vi” igen. Aldrig mer första skoldag, aldrig mer sista skoldag med Rägy09. Vissa såg jag för sista gången, vinkade av och försökte tränga bort vad det innebar. Att säga hejdå till personer man aldrig riktigt kände var hemskt. Att säga hejdå till personer man lärt känna för lite var fruktansvärt. Jag grät som ett litet barn när jag kramade Erika hejdå, sen gick jag hem och grät ännu mer i Tores famn för att jag aldrig riktigt lärt känna henne. Man reagerar så lustigt, eller kanske helt logiskt.

Men jag tror såklart att det ska bli bra, att framtiden är ljus och välkomnande. För mig, för oss alla. Att allt blir bra, att vi alla klarar oss. Det gör bara ont att lämna det gamla bakom sig.