felicia edholm

Det är så sjukt. Något som varit ens liv. Luften man andas, tankarna man tänker, känslorna man känner. Till att vara ingenting alls. Det går på en sekund, sedan byts nu mot då. Ett nytt "nu" tar vid och "då" förblir då. Helt plötsligt har det gått en vecka, en månad, ett år. Ibland kanske man märkt av varenda smärtsam sekund, ibland skäms man nästan för att det gått för enkelt. Det gick en tid, och det var en bra tid. Ibland får man låta livet rinna iväg, orka skratta och njuta. Ibland tvingas man stanna och tänka, vara förvirrad och ha ont i magen. 

Det viktiga. Det viktiga är att komma ihåg att det faktiskt går framåt. Att tiden inte stannar. Varken den jobbiga eller fantastiska. Den fortsätter. Den förändras.