felicia edholm

Såhär har min morgon sett ut. Bockat av mycket viktigt och imorgon åker jag upp till Kiruna! Ska bara hitta vinterskorna först...

Jävligt sårbar idag. Klockan är kvart över sex, mörkret börjar lägga sig till rätta och det är någon grad för kallt i rummet. Denhär glädje-bakfyllan jag gått och undrat över, den verkar smyga sig på. Eller så är den bara på besök. 

Så skrev jag igår.

Idag. Idag bor samma känsla i mig. Ni vet den känslan när någonting gnager inombords? Gnager, vrider och vill ha uppmärksamhet. Man vet inte riktigt vad det är, det bara finns där. Man gör okomplicerade saker komplicerade. Man krånglar till det i huvudet, även om man bestämt att man inte behöver bestämma allt. Att saker får dröja, att saker kanske rinner ut i sanden, att saker kanske inte gör det. Saker som känns helt rätt och vettiga men ändå ger en känsla av otillfredsställelse. 

Grät lite över detta på lunchen. http://elsaekman.freshnet.se/2012/10/05/3759/#comments

Sällan ledig utan utflykter, planer och stress. Men idag, idag fick jag mysa i sängen så länge jag ville imorse! Pratade lite med Tilde till frukosten och sedan har jag mest tagit det lugnt hela dagen. Plockat in morötter och ärtor från min och brorsans lilla plantering, handlat och lagat mat. Helt lagom. 

Ville bara säga att.......... JAG FICK JOBBET!!!!!!!!!1111!!111!!1!11!11111 Hoppade och fick tårade i ögonen när dom ringde och erbjöd mig jobb för säsongen. Sälen. Har aldrig varit där och nu ska jag flytta dit och börja ett nytt liv där. Känns overkligt, även om det är ett tag kvar så har jag något att längta till, något att se fram emot när Ramsele känns grått och alldeles för trist. Dessutom ska jag på äventyr till Kiruna i veckan, det kan bli storslaget!

Hejsan. Det var ett tag sedan. Ett rätt långt tag sedan. Varför? Livet ni vet. Det händer saker och det händer inte saker. Det händer bra saker, det händer dåliga saker. Min första månad som singel. Ordet singel smakar äckligt så jag tänker inte fortsätta använda det. Men den har i alla fall passerat. Jag har jobbat, åkt på resa till Stockholm, varit på arbetsintervju i Örebro, jobbat lite till, insett att det finns personer i lilla Ramsele man faktiskt inte känner, börjat lära känna, druckit vin, ätit gott (fantastiskt gott, fantastiskt många gånger), jobbat, varit i Sundsvall två gånger på fyra dagar. Lite sånt. 

Nu ligger jag i sängen, lyssnar på Mumford & Sons nya platta, bläddrar i alla bloggar jag inte läst den senaste veckan, fryser lite i ensamma sängen och mår rätt gott ändå. Imorgon ska jag jobba, imorgon, tisdag, torsdag och fredag. Sedan är det slut. Mitt schema alltså. Får nog jobba lite mer men det är liksom inga fasta tider, inga dagar jag vet att jag ska jobba. Har inte hunnit fundera över det så jättemycket men det känns vid närmare eftertanke rätt förjävligt. I veckan ska jag också få svar om jobbet i Sälen. Inte tänkt så särskilt mycket på det heller men det är rätt pirrigt, jätteprirrigt om jag tänker noga.

Sa att jag ätit fantastiskt gått. Först och främst bor jag ju hemma och är därför serverad mat varje dag men utöver det åt vi ute på fina ställen varje dag, flera gånger om dagen i huvudstaden. Grekiskt, amerikanskt, italienskt, you name it. Den sjukaste fetaoströran, mina smaklökar dog. I onsdags, efter en lång jobbdag bjöds jag på finaste middagen med egengjorda biffar som smakade himmel. En flaska vin var och jag somnade som en gud. Igår, även då bjuden på middag; hemmafiskad, filéad och panerad gädda. Trodde aldrig en ful gädda skulle smaka så gott men jesus. 

Innan jag gör något annat ville jag bara säga att jag klippt mig, typ 1,5 dm. Det behövdes verkligen men gud vad konstigt det är när man är van att ha barret låångt ner på ryggen.

Såhär har min morgon sett ut. Vaknade halv 7, somnade om till halv 9, la datorn på magen ett tag och gick sedan in i huset och gjorde lördagsfrukost. Nu är jag plätt-mätt och ska börja förbereda mig inför arbetsintervju på onsdag.

Idag har varit en sjukt bra dag. Börjar förstå detta med tidiga mornar, hur mycket mer av dagen man får ut. Med detta har också att jag lägger mig i tid börjat bli en vana, skitskönt. Imorse klev jag upp, åt gröt och knäckemackor, cyklade till gymmet, tränade, duschade och trampade sedan mot jobbet. Efter nio ICA-timmar har jag nu skypat med Tilde hela kvällen.

Varför denna dag är extra, extra bra? Bokade resa till Stockholm med tidigare nämnd skype-polare. Ska alltså flanera huvudstad och arbetsintervjua mig nästa vecka. Fint va?

Ibland är ju livet rätt konstigt. Det har mina två senaste veckor varit. Helt sjuka i huvet. På både gott och ont. I alla fall så ska jag ner till Örebro den 19:e på arbetsintervju, vilket i sig är rätt sjukt. Att det sedan är det minst sjuka är en annan femma. 

Idag fyller denhär tjejen 19 år. Hon heter Tilde. Tilde gillar små rosa saker, små söta killar och att tugga små söta och rosa tuggummin. Hon piper och gnyr mer än ofta. Hon älskar när man kliar henne men undviker att säga att det är skönt, då vet hon att jag slutar.

För tre år sedan hade jag precis träffat denna lilla människa för första gången. Vi började nämligen i samma klass då. Hon var liten, snabb och åt mycket godis. Och hon skrek. Mycket. Det är så jag minns henne från de första, trevande månaderna. Hon spelade fotboll, skvallrade, åt godis och skrek. 

För två år sedan hade hon precis flyttat ihop med min bästa vän. Hon och Moa flyttade till Lavaren och började dela toalett. Inte bara det, dom började dela liv. Denna rosa, tuggummituggande människa började sakta men säkert även bli en del av mitt liv. 

För ett år sedan hade jag precis också flyttat in i Lavaren. Med ett rum emellan och en ekande ventilation hörde jag henne varje kväll. Om kvällarna börjar Tilde nämligen skratta och skrika ännu högre än under dygnets ljusa timmar. Det är fint att somna till en annan människas skratt. Det är ännu finare att somna till någon man älskars skratt.

Det är också fint att hitta en vän man aldrig trodde man skulle hitta. När man skalat sig bakom tuggandet och det energiska, när man mitt bland det yviga hittar någon man tycker om. 

En vecka idag. En vecka sedan jag sa att det inte funkar längre. En vecka sedan det slutade vara Vi. 

Ville bara ni skulle veta. Nu pratar jag inte mer om det.

 

Tito skickade lite bilder igår från diverse evenemang under sommaren, här är tre från en lördagskväll på Hamnkrogen i Härnösand! 

src: my

Igår var jag som sagt i Sundsvall. Hann inte bara med jobbmässa, utan också en shoppingtur med Yves och Mariel. Jag och Marran skickade ut och in jeans och skjortor inne på Carlings tills Yves till sist kände sig nöjd och redo för skolstart på Karlstads Universitet. Hans framtid. Vet att jag inte bloggar om annat än hur sjukt livet är men det blir bara mer och mer påtagligt.

Ungefär halva klassen har beslutat sig för att läsa vidare nu direkt, ungefär halva klassen har vässat pennorna och bytt batterier i miniräknaren. Ungefär hälften av hälften ska bli ingenjörer. Eller civilingenjörer. Det är häftigt.

Själv känner jag bara mer och mer hur rätt jag gjort när jag valt att inte plugga direkt. Vill se världen och skaffa mig lite erfarenhet. Framförallt vill jag se utbildningarna i ett bredare perspektiv, inte bara snöa in på en och sedan bli fartblind.

Har ju glömt att berätta om Urkult. Fina, fina Urkult som innehöll en hel del regn men också en hel del livsglädje!! Torsdagen var magisk, anlände ganska sent efter jobbet men väl där drack jag iskalla öl, sur grogg och njöt. När solen, som faktiskt lös denna kväll, gått ner dansade vi till Laleh. En helt fantastisk Laleh. Vi stod i en klunga längst fram och skrattade/sjöng/hoppade/kramades. Helt klart en av de finaste stunderna i sommar. Tore hamnade utanför de flesta bilder, men han va fin han med. Och alla andra som inte fastnat på mina och Tildes bilder!

 

Arbetslös. Smakar på ordet. Det vänder sig i magen. 

Igår åkte jag till Sundsvall för att delta på en mässa där företag som söker arbetskraft till fjällen fanns tillgängiga. Med CVn i väskan, utsläppt hår och jeansskjorta tog jag mod till mig och gick in, helt ensam. Möts av en anställd på Arbetsförmedlingen som frågar "är du arbetssökande?". Kunde, tack gud för det, svara "Ja, men jag är inte arbetslös". Registrerade mig, tog ytterligare några steg in och det känns ungefär som att gå in i en vägg. På fem sekunder hör jag från fem olika grupper "Jag är bara här för att få närvaro av arbetsförmedlingen", "Dethär är inget för mig, jag tänker inte ens försöka". 

Mår illa. 

Hur, huur kan man stå ut med att inte ha något att göra? Inte plugga, inte jobba? Det är inte lätt att få jobb. Men det går, om man vill. Och det är väl det jag inte förstår egentligen, hur man inte kan vilja göra något. Sjävla arbetslösheten är inte skrämmande, det är attityden. 

Visst kan det kännas hopplöst ibland, att inte veta hur och var man ska ta vägen. Men jag tänker göra vad som jävla helst för att få ett jobb. Inte för att få närvaro hos arbetsförmedlingen.