21:36
Idag har varit en sjukt bra dag. Börjar förstå detta med tidiga mornar, hur mycket mer av dagen man får ut. Med detta har också att jag lägger mig i tid börjat bli en vana, skitskönt. Imorse klev jag upp, åt gröt och knäckemackor, cyklade till gymmet, tränade, duschade och trampade sedan mot jobbet. Efter nio ICA-timmar har jag nu skypat med Tilde hela kvällen.
Varför denna dag är extra, extra bra? Bokade resa till Stockholm med tidigare nämnd skype-polare. Ska alltså flanera huvudstad och arbetsintervjua mig nästa vecka. Fint va?
Varför denna dag är extra, extra bra? Bokade resa till Stockholm med tidigare nämnd skype-polare. Ska alltså flanera huvudstad och arbetsintervjua mig nästa vecka. Fint va?
indonesien Del IV
Efter vår böneutropsstörda sömn stuvade vi in oss i bussen för att ta oss vidare mot Indonesiens kulturella huvudstad Yogyakarta. Men först ett stopp för att gå upp på en av Indonesiens vackraste vulkaner, Papandayan. Det var kanske inte precis som man tänker sig en vulkan, med svart lavasten och en glödgande topp utan mer som ett berg som ombringades av djungel. Otroligt vackert. Det rann färgglada bäckar, fanns partier med växtlighet, partier med uppbrunna träd och så en hel del svavelgaser. Ibland fick man gå och blunda och hålla andan för att svavlet stack och luktade så mycket. När vi kommit upp en bit fanns också en krater där några badade i det iskalla (!) vattnet. På väg upp till platån där vår vandring skulle börja åkte vi på flaken på 4 bilar vi hyrt, det va vääldigt skumpigt, trångt och varmt, men också väldigt kul och intressant. Vi fick se väldigt mycket, och indoneserna som jobbade runtomkring vägen fick sina dagar gjorda när 35 vitingar kom guppandes!
Har liite svårt att minnas den exakta ordningen på allt vi gjorde så hoppar till att vi landat i Yogyakarta. Där bodde vi på ett fint hotell, kanske inte det lyxigaste men absolut bra. Vi bodde 2-och-2 i rena rum med AC, sitt-toalett och badkar, man ska inte klaga! Dessutom hade hotellet en pool som vi utnyttjade till max, så fort vi kommit hem från något studiebesök/var lediga var det sol och bad där. I Yogya var det också vanligare med turister, vi slapp bli fotograferade i varenda gathörn och kände oss lite bekvämare med tillvaron. I området vi bodde var det flera hotel/hostel och restauranger som var hängvänliga, både för indoneser och turister. Om man tog en taxi/cykeltaxi fanns en stor marknad/"shoppinggata" som kallades Marloboro som vi spanade in flertalet gånger också. Mest krimskrams att pruta på för att det är kul, hemskt såhär i efterhand att man blev snål och inte köpte grejer som kostade en krona "för mycket". En krona som skulle kunna ge mat för dagen.
Första tiden i kulturhuvudstaden besökte vi två tempel, Prambanan som var ett jättestort hinduiskt tempelområde och ett buddhistiskt tempel, Borobudur. Vi delades upp i grupper och fick guidade turer i båda, fick lära oss om den Indonesiska traditionen inom de båda religionerna och så. Islam är ju annars den stora religionen i landet men tidigare var Buddhism och Hinduism mer omfattande. Den dagen var det helt sinnessjukt varmt och att ha knän och axlar var ingen höjdare, solfjädern jag köpt tidigare och litervis med vatten räddade mig. Dessutom var försöljarna kring templen galna, sprang efter oss och ville visa sina FANTASTISKA skitgrejer. Köpte en ryggsäck efter mycket hård kamp i alla fall.
Om kvällarna fortsatte vi att svalka oss med öl och testa nya restauranger och barer innan vi slocknade oftast helt slutkörda i svala, sköna rum.
Har liite svårt att minnas den exakta ordningen på allt vi gjorde så hoppar till att vi landat i Yogyakarta. Där bodde vi på ett fint hotell, kanske inte det lyxigaste men absolut bra. Vi bodde 2-och-2 i rena rum med AC, sitt-toalett och badkar, man ska inte klaga! Dessutom hade hotellet en pool som vi utnyttjade till max, så fort vi kommit hem från något studiebesök/var lediga var det sol och bad där. I Yogya var det också vanligare med turister, vi slapp bli fotograferade i varenda gathörn och kände oss lite bekvämare med tillvaron. I området vi bodde var det flera hotel/hostel och restauranger som var hängvänliga, både för indoneser och turister. Om man tog en taxi/cykeltaxi fanns en stor marknad/"shoppinggata" som kallades Marloboro som vi spanade in flertalet gånger också. Mest krimskrams att pruta på för att det är kul, hemskt såhär i efterhand att man blev snål och inte köpte grejer som kostade en krona "för mycket". En krona som skulle kunna ge mat för dagen.
Första tiden i kulturhuvudstaden besökte vi två tempel, Prambanan som var ett jättestort hinduiskt tempelområde och ett buddhistiskt tempel, Borobudur. Vi delades upp i grupper och fick guidade turer i båda, fick lära oss om den Indonesiska traditionen inom de båda religionerna och så. Islam är ju annars den stora religionen i landet men tidigare var Buddhism och Hinduism mer omfattande. Den dagen var det helt sinnessjukt varmt och att ha knän och axlar var ingen höjdare, solfjädern jag köpt tidigare och litervis med vatten räddade mig. Dessutom var försöljarna kring templen galna, sprang efter oss och ville visa sina FANTASTISKA skitgrejer. Köpte en ryggsäck efter mycket hård kamp i alla fall.
Om kvällarna fortsatte vi att svalka oss med öl och testa nya restauranger och barer innan vi slocknade oftast helt slutkörda i svala, sköna rum.
indonesien Del IIII
Efter fem dagar i storstaden Jakarta var vi nog alla rätt mätta på skyskrapor, storögda människor, myllrande trafik och trånga utrymmen. Turligt nog så började vi under dag sex röra oss mot nästa längre stopp, Jogjakarta. Tidigt, tidigt på morgonen klev vi upp, kokade våra nudle-cups, packade det sista och sa hejdå till Kamar Kamar. In i bussen igen, även bussresandet började gå folk på nerverna, men glädjen att komma bort från stadsbullret övervägde ändå. Efter några timmar sovandes på vår nya buss väcktes vi för att besöka en liten urbefolkningsby, Kampung Naga.
Vi klev ur bussen och såg, i princip för första gången, vita turister. Det fanns en kiosk, en toalett och sedan en lång, lång trappa ner till själva byn. Vi började gå ner för trappan och möttes snart av en fantastisk utsikt; risfält och vita hus med "vasstak". Vi stannade för att ta lite bilder och fortsatte sedan för att möta upp vår guide som skulle visa oss runt i byn. Där sprang hönor, katter och barn om vart annat. I alla dörr- och fönstergluggar stack folk ut sina vänliga huvuden. Trots att rundturen i både hus och by för många var det mest minnesvärda kände vi att det var lite uppgjort, lite mindre urbefolkningsby än vad det sas. Ingen el, men ändå antenner och tvapparater, till exempel. Men som sagt, fantastisk utsikt och upplevelse.
När vi utnyttjat toaletten, köpt lite dricka och souvernirer samt gett pojken som jobbade som toavaktare lite pengar åkte vi vidare mot Garut där vi skulle spendera natten på ett litet, sunkigt hostel. Väl där stuvade vi in oss på våra rum och delade sedan upp oss basgruppsvis för att äta och prata lite. Jag hade spanat ut ett hotell som såg väldigt mycket lyxigare än vårt så vi i 34an styrde stegen dit. Till en början helt ensamma på resturangen lassade vi upp buffén och blev för första (och enda) gången proppmätta på en middagsomgång. Lagom till efterrätten med indonesiska, sjukt konstiga och inte väldigt goda, delikatesser började ett coverband spela västerländska låtar och lite fler gäster droppa in. Det fanns även en riktig sitt-toa så den använde vi såklart allt vi kunde, haha... Återvände också dagen efter, kanske inte så mycket för att äta som för att använda toaletten!
Vi klev ur bussen och såg, i princip för första gången, vita turister. Det fanns en kiosk, en toalett och sedan en lång, lång trappa ner till själva byn. Vi började gå ner för trappan och möttes snart av en fantastisk utsikt; risfält och vita hus med "vasstak". Vi stannade för att ta lite bilder och fortsatte sedan för att möta upp vår guide som skulle visa oss runt i byn. Där sprang hönor, katter och barn om vart annat. I alla dörr- och fönstergluggar stack folk ut sina vänliga huvuden. Trots att rundturen i både hus och by för många var det mest minnesvärda kände vi att det var lite uppgjort, lite mindre urbefolkningsby än vad det sas. Ingen el, men ändå antenner och tvapparater, till exempel. Men som sagt, fantastisk utsikt och upplevelse.
När vi utnyttjat toaletten, köpt lite dricka och souvernirer samt gett pojken som jobbade som toavaktare lite pengar åkte vi vidare mot Garut där vi skulle spendera natten på ett litet, sunkigt hostel. Väl där stuvade vi in oss på våra rum och delade sedan upp oss basgruppsvis för att äta och prata lite. Jag hade spanat ut ett hotell som såg väldigt mycket lyxigare än vårt så vi i 34an styrde stegen dit. Till en början helt ensamma på resturangen lassade vi upp buffén och blev för första (och enda) gången proppmätta på en middagsomgång. Lagom till efterrätten med indonesiska, sjukt konstiga och inte väldigt goda, delikatesser började ett coverband spela västerländska låtar och lite fler gäster droppa in. Det fanns även en riktig sitt-toa så den använde vi såklart allt vi kunde, haha... Återvände också dagen efter, kanske inte så mycket för att äta som för att använda toaletten!
En annan sak vi var med om under natten i Garut jag måste berätta om är vad vi vaknade av vid fyra på morgonen!! Efter en halvorolig sömn där vi vaknat till och från av mopedister och kattslagsmål vaknade vi definitivt när böneutropet drog igång. Eftersom vi vid det laget var ganska vana vid böneutropsgrejen tyckte vi först inte var någon grej, annat än att det var en konstig tid. Men när det pågått i mer än en halvtimme skrattade jag så jag grät i sängen. Det var HELT omöjligt att sova, det lät som om utroparna stod med högtalarna utanför våra rum och det tog aldrig slut.
indonesien Del III
Det går segt med Indonesien-inläggen... Men här kommer i alla fall det nummer tre av nio!
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
Indonesien Del II (ännu senare...)
Efter en natt i ett lite väl välkonditionerat rum (många förkylda, men man skall inte klaga) slog vi upp ögonen till ett stekhett Indonesien. Nattpizzan och flygplansmaten hade redan slagit ut ett par styckens magar, men de flesta av oss började vår jakt på frukost. Inte allt för jetlagade sökte vi oss till Dunkin' Donuts för att äta en äcklig baguette med konstgjort salami på och juice som inte smakade allt för gott. Handsprit i detta läge var a och o, att jag tog is i juicen kändes väldigt riskabelt eftersom vi hört att det var ett big no no. Men det gick bra, jag blev inte magsjuk och kunde åka vidare mot resans första studiebesök.
Vi trängde in oss i bussen för att åka till SOS Barnbyar utanför Jakarta. På väg dit stannade vi på ett köpcenter, Sitos, för att köpa lite leksaker till barnen. Där fick vi jaga på expiditerna för att ens komma iväg samma dag; allt i Inonesien går långsamt. Alla ska ha jobb, därför är allting väldigt omständligt - det behövs 4 personer ur personalen för att genomföra ett köp. Efter att Jonna fått expiditen att springa (!!) knökade vi åter igen in oss i bussen för att fortsätta vår färd.
Väl framme möttes vi av ett jättefint barnhem, allt var fräscht och jag tänkte att barnen i detta hem måste vara väldigt lyckat lottade och att det antagligen inte ser ut såhär överallt i Indonesien. Efter en presentation av barnhemmet av dess föreståndare och att vci presenterat vår skola delade vi upp oss i klassen för att besöka varsitt hus. Varje hus hade en egen "mamma" som var självgående, med eget kök, toalett och så vidare. Jag, Mattias, Yves och Malin A hälsade på i ett kristet hus. Det var lite knackligt med språket, mamman kunde inte så mycket engelska och inte barnen heller för den delen, men en liten konversation hade vi allt.
När vi sagt hejdå till husmammorna samlades vi ute på fotbollsplanen och lekte lite. Några spelade foptboll, andra kullade, andra hängde i "lekparken". Allt eftersom anslöt fler barn som gått skola under dagen och vi skrattade och drack Vitamin Water tills att det var dags att avsluta dagen och återvända hem till Kamar Kamar.
Sitos, som vi köpt leksaker på tidigare under dagen, blev något av vårt stammisställe. Där fanns många resturanger med bra mat, lite kläder och barer. Under hela Jakarta-tiden åt, drack och shoppade där mest varje kväll.
Vi trängde in oss i bussen för att åka till SOS Barnbyar utanför Jakarta. På väg dit stannade vi på ett köpcenter, Sitos, för att köpa lite leksaker till barnen. Där fick vi jaga på expiditerna för att ens komma iväg samma dag; allt i Inonesien går långsamt. Alla ska ha jobb, därför är allting väldigt omständligt - det behövs 4 personer ur personalen för att genomföra ett köp. Efter att Jonna fått expiditen att springa (!!) knökade vi åter igen in oss i bussen för att fortsätta vår färd.
Väl framme möttes vi av ett jättefint barnhem, allt var fräscht och jag tänkte att barnen i detta hem måste vara väldigt lyckat lottade och att det antagligen inte ser ut såhär överallt i Indonesien. Efter en presentation av barnhemmet av dess föreståndare och att vci presenterat vår skola delade vi upp oss i klassen för att besöka varsitt hus. Varje hus hade en egen "mamma" som var självgående, med eget kök, toalett och så vidare. Jag, Mattias, Yves och Malin A hälsade på i ett kristet hus. Det var lite knackligt med språket, mamman kunde inte så mycket engelska och inte barnen heller för den delen, men en liten konversation hade vi allt.
När vi sagt hejdå till husmammorna samlades vi ute på fotbollsplanen och lekte lite. Några spelade foptboll, andra kullade, andra hängde i "lekparken". Allt eftersom anslöt fler barn som gått skola under dagen och vi skrattade och drack Vitamin Water tills att det var dags att avsluta dagen och återvända hem till Kamar Kamar.
Sitos, som vi köpt leksaker på tidigare under dagen, blev något av vårt stammisställe. Där fanns många resturanger med bra mat, lite kläder och barer. Under hela Jakarta-tiden åt, drack och shoppade där mest varje kväll.
(bättre sent än aldrig) indonesien del I
En tidig, kall morgon på Sandö den 2 april startade vi vår resa. Bussresan ner spenderades för mig sovandes medan grabbarna spelade Nintendo. När vi kom ner till Arlanda stoppade vi alla vinterkläder i en säck och skickade tillbaka den till ön, dom skulle ju ändå inte behövas kommande tre veckor. Efter väntan och incheckning av bagage skulle vi såklart gå igenom säkerhetskontrollen, då märker jag att jag (såklart...) lagt ALL solkräm och ALL handsprit i HANDBAGAGET. Det åkte rakt ner i soporna. Kul. Ringde hem och grinade och ville åka hem igen, haha.
Ännu mer väntan, gråt och säkerhetskontroller senare fick vi gå ombord på planet som skulle ta oss till Istanbul för mellanlandning. Min första flygresa. Lite spännande, speciellt med tanke på alla skräckberättelser om hur otroligt rädd folk var, vilka fruktansvärda lock för öronen man fick och så vidare, men det gick ju jättebra.
Mellanlandning, tusen säkerhetskontroller och boarding på 12-timmarsflyget mot Jakarta. Sov mig igenom hela resan och vaknade upp när det var dags för mellanlandning i Singapore. Vi skulle precis börja landa - alltså säkerhetsbäte på och inget spring i korridorerna. Gissa vad som händer? Jo, såklart blir jag mer kissnödig än vad jag någonsin tidigare varit. Alltså verkligen så kissnödig att jag tror jag ska kissa ner den jättelika militären i sätet bredvid. Försökte hålla mig i det längsta men tillslut fick jag skumpa mig till toaletten där en flygvärdinna hjälpte mitt vita ansikte in på toaletten där jag kissade mig igenom typ hela landningen.
Efter att planet blivit tankat och vi gått genom ännu fler säkerhetskontroller flög vi sista timmen till Jakarta, väl där möttes vi av regn. Det regnade mer än jag någonsin sett förr, var sjukt fuktigt och varmt. Fantastiskt. Vi mötte vår guide, Irwan, som sedan lotsade oss genom halva Java med första stopp Kamar Kamar i en förort till Jakarta, Fatmawati. 40 timmars resande i rumporna la vi oss i våra våningssängar och somnade.
Ännu mer väntan, gråt och säkerhetskontroller senare fick vi gå ombord på planet som skulle ta oss till Istanbul för mellanlandning. Min första flygresa. Lite spännande, speciellt med tanke på alla skräckberättelser om hur otroligt rädd folk var, vilka fruktansvärda lock för öronen man fick och så vidare, men det gick ju jättebra.
Mellanlandning, tusen säkerhetskontroller och boarding på 12-timmarsflyget mot Jakarta. Sov mig igenom hela resan och vaknade upp när det var dags för mellanlandning i Singapore. Vi skulle precis börja landa - alltså säkerhetsbäte på och inget spring i korridorerna. Gissa vad som händer? Jo, såklart blir jag mer kissnödig än vad jag någonsin tidigare varit. Alltså verkligen så kissnödig att jag tror jag ska kissa ner den jättelika militären i sätet bredvid. Försökte hålla mig i det längsta men tillslut fick jag skumpa mig till toaletten där en flygvärdinna hjälpte mitt vita ansikte in på toaletten där jag kissade mig igenom typ hela landningen.
Efter att planet blivit tankat och vi gått genom ännu fler säkerhetskontroller flög vi sista timmen till Jakarta, väl där möttes vi av regn. Det regnade mer än jag någonsin sett förr, var sjukt fuktigt och varmt. Fantastiskt. Vi mötte vår guide, Irwan, som sedan lotsade oss genom halva Java med första stopp Kamar Kamar i en förort till Jakarta, Fatmawati. 40 timmars resande i rumporna la vi oss i våra våningssängar och somnade.
