indonesien Del III
Det går segt med Indonesien-inläggen... Men här kommer i alla fall det nummer tre av nio!
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
Andra heldagen i Indonesien besökte vi Sveriges ambassad. Bussade, såklart, mellan Kamar Kamar och dem flådiga ambassadbyggnaden. Där fick vi träffa både svenska och indonesiska medarbetare som berättade lite om vad det egentligen innebär med en ambassad, varför man har en helt enkelt! Inklämda i ett trångt, svettigt rum där vi blev allt kissnödigare lyssnade vi snällt innan vi tog guld-hissarna ner till marknivå igen. Ett par gator bort låg ett enormt köpcenter där vi åt vår första Nasi Goreng för resan. Nasi Goreng är Indonesiens nationalrätt; stekt ris som kunde kombineras i all oändlighet. Detta tillsammans med vatten blev standard under resan, man visste vad man fick och blev samtidigt mätt. Skulle fortfarande kunna äta det varje dag, mums!
Efter att alla avslutat lunchen tipsade vår guide Irwan om hamnområdet utanför stan, det var bevarat sedan länge och han tyckte verkligen vi skulle åka och titta! Det låg trots allt bara några kilometer bort. Sagt och gjort, in i bussen igen och resan startade. Bara några hundra meter in i resan möttes vi av kö. Kö, kö, kö, KÖ! Påsken är tydligen också högtid i Indonesien och alla, ALLA var ute på vägen på lediga dagen. Kändes det som i alla fall! Vi var alltså fast i en trafficjam. Och dör satt vi, timme ut, timme in. Sakta, sakta tog vi oss mot Jakartas utkanter. Desto längre bort från centrum, desto fattigare. Folk bodde under broar på ena sidan vägen medan det på andra sidan stod stora Universitet. Skjul och bensinförsäljning i flaskor. Nakna barn och sjuka katter. Men ändå någon sorts glädje, barnen skrattade och lekte på sin trasiga cykel, även om det enda de hade var några plankor under en bro. Skar i hjärtat när vi åkte förbi och tog kort i vår fräscha buss med AC.
2 kilometer och 4 timmar senare var vi framme, dock hade mörkret hunnit lägga sig och vi skyndade ut ur bussen, kollade lite båtar, kissade och skyndade sedan in i bussen igen. Kändes inte helt lustigt att gå omkring i slummen på natten, även om vi var 35 stycken. Vände hemåt och många långa timmar senare var vi tillbaka i Fatmawati och Kamar Kamar. Trots att vi satt i en buss hela dagen är jag glad att vi fick vara med om den dagen. Dels för att vi verkligen fick se skillnaderna i landet, först guldhiss på ambassaden, sedan fattigdom i slummen. Dels för att det knappt ens var en antydan till gnäll, helt sjukt vilket tålamod!
Lite svårt att hålla isär dagarna men det jag tror var dagen efter besökte landets monument, typ Indonesiens eiffeltorn. Från monumentet kunde man skymta Sydostasiens största moské så vi bestämde oss för att även gå dit. På vägen spanade vi också in presidentpalatset och lite så! Lyxigt.
Först var det inte tänkt att vi skulle gå in i själva moskén men via omvägar fick vi gå in! Saronger på, inga otäckta knän eller axlar. Vår guide visade oss runt i den enorma moskén med plats för över 10000 människor, ballt.
Kommentarer
Trackback
