indonesien Del IIII
Efter fem dagar i storstaden Jakarta var vi nog alla rätt mätta på skyskrapor, storögda människor, myllrande trafik och trånga utrymmen. Turligt nog så började vi under dag sex röra oss mot nästa längre stopp, Jogjakarta. Tidigt, tidigt på morgonen klev vi upp, kokade våra nudle-cups, packade det sista och sa hejdå till Kamar Kamar. In i bussen igen, även bussresandet började gå folk på nerverna, men glädjen att komma bort från stadsbullret övervägde ändå. Efter några timmar sovandes på vår nya buss väcktes vi för att besöka en liten urbefolkningsby, Kampung Naga.
Vi klev ur bussen och såg, i princip för första gången, vita turister. Det fanns en kiosk, en toalett och sedan en lång, lång trappa ner till själva byn. Vi började gå ner för trappan och möttes snart av en fantastisk utsikt; risfält och vita hus med "vasstak". Vi stannade för att ta lite bilder och fortsatte sedan för att möta upp vår guide som skulle visa oss runt i byn. Där sprang hönor, katter och barn om vart annat. I alla dörr- och fönstergluggar stack folk ut sina vänliga huvuden. Trots att rundturen i både hus och by för många var det mest minnesvärda kände vi att det var lite uppgjort, lite mindre urbefolkningsby än vad det sas. Ingen el, men ändå antenner och tvapparater, till exempel. Men som sagt, fantastisk utsikt och upplevelse.
När vi utnyttjat toaletten, köpt lite dricka och souvernirer samt gett pojken som jobbade som toavaktare lite pengar åkte vi vidare mot Garut där vi skulle spendera natten på ett litet, sunkigt hostel. Väl där stuvade vi in oss på våra rum och delade sedan upp oss basgruppsvis för att äta och prata lite. Jag hade spanat ut ett hotell som såg väldigt mycket lyxigare än vårt så vi i 34an styrde stegen dit. Till en början helt ensamma på resturangen lassade vi upp buffén och blev för första (och enda) gången proppmätta på en middagsomgång. Lagom till efterrätten med indonesiska, sjukt konstiga och inte väldigt goda, delikatesser började ett coverband spela västerländska låtar och lite fler gäster droppa in. Det fanns även en riktig sitt-toa så den använde vi såklart allt vi kunde, haha... Återvände också dagen efter, kanske inte så mycket för att äta som för att använda toaletten!
Vi klev ur bussen och såg, i princip för första gången, vita turister. Det fanns en kiosk, en toalett och sedan en lång, lång trappa ner till själva byn. Vi började gå ner för trappan och möttes snart av en fantastisk utsikt; risfält och vita hus med "vasstak". Vi stannade för att ta lite bilder och fortsatte sedan för att möta upp vår guide som skulle visa oss runt i byn. Där sprang hönor, katter och barn om vart annat. I alla dörr- och fönstergluggar stack folk ut sina vänliga huvuden. Trots att rundturen i både hus och by för många var det mest minnesvärda kände vi att det var lite uppgjort, lite mindre urbefolkningsby än vad det sas. Ingen el, men ändå antenner och tvapparater, till exempel. Men som sagt, fantastisk utsikt och upplevelse.
När vi utnyttjat toaletten, köpt lite dricka och souvernirer samt gett pojken som jobbade som toavaktare lite pengar åkte vi vidare mot Garut där vi skulle spendera natten på ett litet, sunkigt hostel. Väl där stuvade vi in oss på våra rum och delade sedan upp oss basgruppsvis för att äta och prata lite. Jag hade spanat ut ett hotell som såg väldigt mycket lyxigare än vårt så vi i 34an styrde stegen dit. Till en början helt ensamma på resturangen lassade vi upp buffén och blev för första (och enda) gången proppmätta på en middagsomgång. Lagom till efterrätten med indonesiska, sjukt konstiga och inte väldigt goda, delikatesser började ett coverband spela västerländska låtar och lite fler gäster droppa in. Det fanns även en riktig sitt-toa så den använde vi såklart allt vi kunde, haha... Återvände också dagen efter, kanske inte så mycket för att äta som för att använda toaletten!
En annan sak vi var med om under natten i Garut jag måste berätta om är vad vi vaknade av vid fyra på morgonen!! Efter en halvorolig sömn där vi vaknat till och från av mopedister och kattslagsmål vaknade vi definitivt när böneutropet drog igång. Eftersom vi vid det laget var ganska vana vid böneutropsgrejen tyckte vi först inte var någon grej, annat än att det var en konstig tid. Men när det pågått i mer än en halvtimme skrattade jag så jag grät i sängen. Det var HELT omöjligt att sova, det lät som om utroparna stod med högtalarna utanför våra rum och det tog aldrig slut.
Kommentarer
Trackback
