felicia edholm

 

Från den dagen (och egentligen långt innan dess), den 7 juni 2012, har jag från och till haft ångest över vad jag gör och vad jag ska göra i framtiden. När jag kliver på en ny utmaning har jag svårt att känna mig helt tillfredsställd med det, och tänker hela tiden på vad jag ska göra sen, efter jag är klar med det jag gör för stunden. När jag flyttat hem från Sandö och börjat jobba på ICA för tredje sommaren i rad satt jag på nätterna och sökte jobb, funderade och skrev personliga brev för brinnande livet. Sommaren gick, jag jobbade mycket och när det blev höst fick jag fortsätta jobba nästan lika mycket. Jag fortsatte söka alla jobb jag kom över, samtidigt som ångesten började komma i tätare intervall.

 

Jag visste ju att jag inte skulle stå ut en vinter hemma.

 

Och så vände det. I början av september blev jag kallad till en intervju i Örebro för ett jobb för Skistar i Sälen. Min första arbetsintervju. Jag tog tåget från Stockholm på morgonen, klädd i jeansskjorta och Nikes, svinnervös och förväntansfull. När jag klev ut från intervjun tillät jag inte riktigt mig själv att tänka tanken jag egentligen kände, att fan vad bra det gick. Jag åkte hem och jobbade ett par veckor, till den 2 oktober. Minns hur jag står och packar varor när telefonen ringer, "okänt nummer", förstod direkt vilka det var och smet ut på baksidan. När jag kom in på lagret igen hade jag hunnit med att gråta, hoppa upp och ner och tackat ja till ett jobb i en Skistarshop i Sälen. När jag torkat tårarna och smält det hela lite ringde det igen, denna gång från ett Kirunanummer.

 

När jag gick hem den dagen var det med ett jobb och en ny arbetsintervju på fickan.

 

Ni vet ju redan vilket jag valde, att jag spenderat tiden mellan den 22 november och 15 april i Jukkasjärvi där jag jobbat på ICEHOTEL. Att mitt jobbsökande lönade sig, och att jag dessutom kunde välja mellan två jobb, det är jag (jantelagen till trots) väldigt stolt över. Här någon stans kunde jag ändå slappna av lite ett tag och sköt istället på att ta tag i ansökningar till högskola och nya jobb. Vilket i sin tur ju ger ångest när man väl ska börja. 

 

 

Jag kan ärligt säga att jag har svårt med tanken "det löser sig alltid". Jag ger det hela tiden som råd till andra, och försöker intala mig själv detsamma, men det går inte. Det gör ont i mig att vänta ut, ge saker tid; jag vill veta och jag vill veta nu. Jag har inte ens börjat jobbet jag kämpat mig till i sommar, och ändå tänker jag nästan uteslutande på hösten. Vad fan ska jag göra till hösten?

 

Skulle vilja säga att det inte är så att jag hela tiden går omkring och deppar över att jag inte vet, men lite så är det nog ändå. Att det kommer tillbaka i tankarna om och om igen, dag ut och dag in. Ibland mer, ibland mindre, men det gör sig alltid påminnt. Och det får mig att känna mig dålig, att inte kunna svara när någon frågar, utan bli tvungen att svara "jag vet inte" eller "nej jag har inga planer för hösten just nu". Jag vill vara en framgångsmaskin som hela tiden är uppbokad på roliga och häftiga grejer. Balla jobb, långa resor, spännande utbildningar. Speciellt nu när jag är hemma, allting stannar upp och jag tror att alla tittar på mig och tänker "jaha, och hon som hade så stora drömmar, vad blev det av dom?". Fast jag bara är här för någon månad. Fast jag inte ens fyllt 20.

 

 

Vad jag vill säga med detta inlägg, både till mig själv och andra, är att det inte är så jävla viktigt att ha en utstakad, framgångsrik plan att följa till punkt och pricka. Att det är bra att stanna upp ibland och tänka. Att det, trots att det aldrig känns så, löser sig. Och att den lösningen som dyker upp bland allt det eländiga tänkandet faktiskt kan va den lösning som tar en till exakt det ställe man ville, fast inte hade en aning om det.