felicia edholm

Hej igen. Idag har jag sagt hejdå till min pappa. Sagt hejdå vi syns igen när snön börjar smälta och solen börjar nå över trädtopparna. Han åker och jobbar i sju dagar. Om sju dagar åker jag. Om sju dagar flyttar jag. Om sju dagar går vi precis om varandra på tågperrongen. Om sju dagar. Men han finns ju bara ett samtal bort, 80 mil bort. Samma land. 

 

Det finns något annat som förändras om sju dagar. Något som är långt mycket längre än ett samtal och 80 mil.

När jag tagit mitt flyttlass med mig förändras det som egentligen varit min fasta punkt i livet. Det som följt mig. Den som följt mig. Det jag följt. Den jag följt. För första gången i mitt liv ska jag bo längre än 500 meter från min bästa vän. Första veckorna 80 mil, men sen. Sen flyttar Moa till andra sidan jorden. Med livet i en ryggsäck till Australien. 15128 kilometer, femtontusenetthundratjugoåtta kilometer. Det är avståndet mellan Jukkasjärvi och Sydney. Vet ni hur jävla mycket längre än femhundra meter det är? 

Men lever liksom på, tänker att det är länge kvar, att framtiden tar väldigt lång tid att förvandla till nutid. Men, nu är den här. Framtiden. Nutiden. Och även om jag inte kommer bo ett stenkast från min fantastiska vän, inte kunna klampa in utan att knacka, inte sitta i köket och bara vara, inte bjuda på brunch, inte göra ett skit. Även fast vi inte vet när vi kommer ses igen. Även om det känns helt sjukt kommer det bli så jävla bra. Bra på varsitt håll. Bra med varandra i tankarna. 

 

För första gången ska vi leva separata liv. Utan att vara tätt sammanflätade i sammanganget. Ungefär som att åka bergochdalbana för första gången. Tror jag. Jag har nämligen aldrig åkt det, heller.

Hennes äventyr följer ni här: mstromqvist.blogg.se