mitt eget lagom
Hejsan. Jag heter Felicia Edholm. Jag har precis fyllt nitton år och nästan lika precis flyttat till en liten by utanför Kiruna som heter Jukkasjärvi. För fem månader sedan tog jag studenten och flyttade efter tre fantastiska gymnasieår hem till min familj och min hemby Ramsele. Allt detta vet ni mest troligt redan och ni får i så fall förlåta mig för mitt upprepande.
Men jag tänkte berätta lite om vad som händer och har hänt i mitt huvud sedan dess.
Jag vet att jag flera gånger berättat om hur jag flyttade från mitt sammanhang, från min trygghet, från de personer som jag byggt upp ett liv med de senaste åren. Det är fortfarande sant. Det kommer alltid vara sant. Men förutom att livet runt om mig blev helt annorlunda ändrades också jag, personen på insidan som samspelt funkat i takt med det yttre tvingades helt plötsligt att reflektera och formas om. Inte på grund av att det nya yttret och sammanhanget krävde det, men för att inret och jaget behövde det.
Dock vet jag fortfarande inte hur min insida ska se ut. Därför krockar fortfarande beteende och känslor med varandra rätt ofta. Rätt hela tiden.
Det känns svårt att riktigt passa in. Inte för att jag inte hittat några likasinnade, inte för att jag inte får vara med, men för att jag inte känner mig lika säker på mig själv längre. När jag själv tvekar på hur jag ska uttrycka mig, hur jag ska skämta, prata och bara vara, är det verkligen inte helt enkelt för de runt omkring. Att sitta fast i kampen mellan att bara agera utan att tänka och att vilja ändra på sig är inte helt lätt. Däremot är det väldigt lätt att hamna i det läget att man hellre väljer att inte säga någonting alls. Rätt mycket ångest och jobbiga tankar kan sparas genom att bara fundera över hur och vem man vill vara, utan att dessutom behöva ha ångest över något man sagt eller gjort.
Ingen vill ju vara konstig eller vara den som folk pratar om bakom stängda dörrar. Inte heller vill någon vara för anonym. Man vill vara lagom, jag vill vara lagom. Jag vill vara lagom och jag vill vara mig själv. Jag vill helt enkelt hitta mitt eget lagom.
Att jag känner och tänker såhär innebär inte att jag inte trivs, inte att jag inte är väldigt glad, inte att jag inte älskar allt det som händer exakt just nu, inte att jag inte tror att jag inte är uppskattad av personerna i min närhet eller något sådant. Det innebär bara att jag försöker hitta jag-tråden igen.
Och den resan behöver ju inte vara dålig i sig. 
