felicia edholm

Jag förstår att dom bara undrar. Vill vara trevliga. Vill intressera sig. Men jag tror jag snart förklarat för hela byn att jag inte ska plugga, inte har något jobb som väntar på mig, inte har en plan. Jag tänker på det varenda sekund. Vad ska jag göra? Hur ska jag få ett jobb? Ska jag måsta stanna hemma?

 

Om två dagar tar mitt sommarschema slut och mitt vik-schema vid. Kommer jobba minst tre dagar i veckan fram till i oktober. Det känns jättebra att ha något att göra, att inte vara helt arbetslös. Men, still.. Jag måste hitta något annat, någon annan stans. Det är inte jobbet det är fel på, det är inte mamma och pappa det är fel på. Jag skulle kunna bo hemma och klara mig jättebra. Men jag kan inte tänka mig ett sådant scenario, jag kan bara inte. Det finns två stycken jag umgås med, knappt det eftersom vi fokuserar på att jobba allt vi kan. Inget socialt liv. Låter som en dramaqueen, men det går ju inte! Även om jag kommer vara mycket ensam om jag får ett jobb någon annan stans finns det i alla fall en chans att lära känna någon. Gud, vad jag längtar efter att lära känna andra människor.

Om jag fick drömma skulle jag hitta ett heltidsjobb i en heminredningsbutik och en fin liten lägenhet att ta hand om. I en stad där jag får se nya människor varje dag. 

Det känns hemskt att inte veta, ibland gråter jag över det. Ibland tänker jag att det ska bli fantastiskt att ta lite "höstlov" nu och jaga, läsa böcker, dricka te och se löven gå mot gult. Ibland sitter jag på min gröna matta och undrar vad jag gör om ett halvår. Alltid, alltid tänker jag på att jag går blanka blad till mötes.